Läs mer om Tor Claessons böcker

Featured Post

Min julklapp till er - DÖDEN!

Mellan utkasten och korrigeringsrundorna av Oxvältarboken och dess uppföljare händer det att jag behöver små andningspauser. Då brukar jag skriva andra, enklare historier. Historier som tenderar att bli ganska mörka - och inte sällan ganska skruvade. De historierna fungerar som terapi för mig. Ventilation för... allt det där som är jag.

En av de historierna handlar om en kvinna som kallas Döden. Som en liten julklapp lägger jag upp ett kort utdrag ur hennes bok här nedan. Boken i sig? Den är färdigskriven, men inte mer. Jag kommer dock att återvända till den när Oxvältarnas historia är färdigberättad och klar.

***



En flicka har krupit upp i sängen bredvid den döende kvinnan. Det är kvinnans dotter; dottern som skulle ha åkt utomlands om knappt två månader, om det inte varit för att hennes mamma hade drabbats av en autoimmun sjukdom. En sådan som gör att till och med en vanlig dagisförkylning kan vara dödlig, i varje fall utan läkarbehandling. Åsynen av dottern gör Döden glad på samma gång som den gör henne sorgsen. Å ena sidan innebär flickans närvaro att kvinnan inte kommer behöva dö ensam; att kvinnan får dö i sällskap av den som hon älskar mest i hela världen. Å andra sidan innebär det också att flickan kommer vara här, när hennes mor går bort. Det är inget som en liten flicka ska behöva uppleva. Döden vet att döden inte är något farligt, men för flickan kommer det att bli ett fruktansvärt, traumatiskt minne, som riskerar ärra henne för livet. Och det beklagar Döden. Hon önskar att hon inte hade den effekten på folk.

Döden ägnar dock inte flickan någon större uppmärksamhet. Hennes gigg är kvinnan i sängen. Att se henne säkert i hamn. Kvinnan har inte lång tid kvar. Det är ännu en av de saker som hon bara vet. Det handlar inte om timmar eller dagar, utan minuter.

Flickan är dock distraherande, på ett sätt som förvirrar Döden. Till och från, när hon försvinner in i sina tankar, kommer hon på flickan med ett snegla upp från sitt gömställe bakom moderns bröst. Hon får nästan intrycket av att flickan sneglar på henne, men det är förstås omöjligt. Ingen förutom de döende kan se henne, och flickan är inte döende. Det är ännu en av de saker som hon bara vet, utan att kunna förklara hur. Så fort Döden vänder blicken mot flickan dyker hon dock ned bakom moderns feberheta kropp igen. Som för att gömma sig.

”Oroa dig inte,” säger hon. Riktigt till vem vet hon inte; sig själv, den döende kvinnan eller flickan som omöjligtvis kan höra henne. Kanske till alla tre. ”Snart är det över.”

Ännu en gång får hon intrycket av att flickan stirrar på henne, men det är modern som svarar. Hennes timma är slagen.

”Jag oroar mig för Smila,” säger modern. ”Hon har inte fått någon mat.”

Flickan visar inga tecken på att höra sin mors ord. Det övertygar Döden om att allt, trots allt, är som det ska. Kvinnan har passerat över tröskeln, och de ord som uttalas nu kan ingen annan höra.

”Jag förstår,” säger Döden, som visst förstår. ”Hon kommer att klara sig bra,” fortsätter hon, och hon vet att det är sant. Flickan kommer åtminstone inte dö än på många år, i sådana fall skulle hon ha vetat om det vid det här laget. Det är det bland första hon lär sig om folk när hon kommer nära dem. Hon förmodar att det har med hennes profession att göra.

”Lovar du?” frågar mamman. ”Hon är bara en liten flicka,” fortsätter hon. ”Hon har ingen annan än mig.”

”Jag lovar,” säger Döden. ”Flickan kommer växa upp och bli stor.”

”Då så,” nickar kvinnan, som låter förhållandevis tillfreds med sakernas tillstånd, innan hon plötsligt fäller en tår. ”Jag önskar att jag fick vara där och se henne växa upp.”

”Jag med,” svarar Döden. Om hon fick bestämma skulle alla föräldrar tillåtas leva länge nog att se sina barn växa upp. ”Jag med, Lena.” Namnet kommer till henne i samma stund som hon uttalar det.

”Nåväl, inget att göra åt den saken nu,” säger kvinnan, som heter Lena. Hon uttalar orden som ett konstaterande, men Döden kan höra att det döljer sig en fråga däri.

”Nej,” svarar hon därför. ”Tyvärr,” tillägger hon sedan, mest för att vara artig.

”Jag förstår,” suckar kvinnan. ”Kunde inte låta bli att fråga.”

”Nej, så klart,” nickar Döden. ”Skam den som ger sig.”

”Just så,” svarar kvinnan, som kostar på sig ett sorgset leende bakom tårarna. ”Så, ska vi?”

”Ja,” säger Döden, som lutar sig fram och tar kvinnan i sina armar.

För bråkdelen av en sekund snuddar deras väsen vid varandra, och när så sker upplever Döden ett ögonblicks sinnesfrid. Sedan, efter att hon har absorberat de sista fragmenten av kvinnans väsen, är hon ensam igen. Totalt, fullkomligt, ensam. Hjälplöst flytande genom tiden, dömd att se alla som hon nära gå ur tiden. Sedan klappar en liten hand henne på axeln.


”Vad pratar ni om?” flickans röst är som honung och porlande vatten. Den får Döden att skrika högt av förskräckelse. Sedan snubblar hon baklänges, ramlar, och slår huvudet i golvet. Sedan blir allt svart.
Adbox

@templatesyard